Kyrkbladet – juli-september 2020

Nu är vårt nya informationsblad tillgängligt. Läs mer om vad som händer den närmsta tiden i församlingen!

Några tankar för hängmattan (eller vad som nu erbjuder dig vila och eftertanke)?

Vad skönt det kan vara med auktoriteter. De kan ge
mig den där extra motiveringen för den väg jag valt i livet. Med en auktoritet vid min sida kan jag så mycket lättare betvinga mina motståndare och intala mig själv att jag trots allt har rätt. Fast de kan lika lätt vara ett elände. När de är en annans auktoritet och budskapet målar en verklighet som tydligt visar att jag har fel.

Vem har rätt? Om Kyrkan skulle liknas vid en biograf skulle den frågan utgöra den riktiga långköraren! Bäst som vi trott att vi varit klara med den, inte sällan genom att ”starta eget”, så har den åter annonserats som en nypremiär!

Stefan Gustavsson, teolog, apologet och författare, skriver i en ledare för tidningen Världen idag (31/3) att detta är en ödesfråga för Kyrkan. ”Den teologiska metoden handlar om auktoritet, om vad som är den yttersta auktoriteten. Vilken av rösterna (Bibelns texter, den kristna traditionen och vår egen samtid, min kursivering) fäller det slutgiltiga avgörandet? Vem får sista ordet?”.

Gustavsson beskriver sedan dessa röster och knyter dem till olika kyrkliga sammanhang. Han säger att den romersk-katolska metoden handlar om att Kyrkan själv är den yttersta auktoriteten att rätt uttolka Bibeln och traditionen. Den liberala protestantismens metod är ”förnuftet såsom det förstår sig självt i varje tid”, vilket enligt Gustavsson leder till att tidsandan blir den yttersta auktoriteten. Själv argumenterar han för den evangelikala metoden där Skriften är den yttersta auktoriteten för Kyrkans tro. Han avslutar sin ledare med följande ord: ”Här ligger en av 20-talets ödesfrågor för svensk kristenhet. Det handlar om teologisk metod och gäller auktoritetsfrågan. Det handlar om ett återupprättat förtroende för Skriften som den yttersta auktoriteten för innehållet i vår tro”.

Själv skulle jag dock säga att den yttersta auktoriteten för innehållet i Stefan Gustavssons tro är Stefan Gustavsson, liksom den än jag när det kommer till min tro och du när det kommer till din. Den förståelsen kan förstås tolkas i anarkistisk riktning, där du och jag kan strunta i omgivningen och göra och tänka som vi har lust. En verklighet där jag själv dikterar vad som är sant. En verklighet där jag ytterst är härskaren.

Men om nu verkligheten vägrar att göra sig platt som en pannkaka, trots att jag beslutat att den ska vara det, då blir det tydligt att jag inte har den makten. Då blir det tydligt att sanningen ligger utanför mig själv. Auktoriteten att avgöra vad som är rätt och fel är min, om jag förstår att den kommer med ett lika tungt ansvar. Jag har ensamt ansvar att forma min tro. Det finns auktoriteter runt omkring mig, men de kan aldrig ta ansvaret ifrån mig. Därför är det farligt att föreställa sig att någon yttre auktoritet skulle vara ofelbar. Jag kan ha fel i min förståelse av världen, av mig själv och av Gud. Men det gäller på samma sätt för alla auktoriteter omkring mig.

Att söka sanningen, om världen, Gud och mig själv, är en alltför stor uppgift för att jag skulle klara den på egen hand. Den är rent omöjlig om jag tillåter mig att vara tvärsäker. Men resan till större insikt är möjlig. Om den tas med små steg, i sällskap av auktoriteter som vunnit mitt förtroende och med villigheten att tänka om.

”…det kan ses som en hedervärd framgång att ibland ta ett steg tillbaka.”

Så, i polemik mot Gustavsson, vill jag säga att ödesfrågan för kristenheten inte handlar om att fastslå vad som är den yttersta auktoriteten utanför oss själva. Ödesfrågan är istället om vi kan forma ett samtalsklimat där de små stegen får tas, där tankar får provtänkas och där det kan ses som en hedervärd framgång att ibland ta ett steg tillbaka.

Så å ena sidan kan du sträcka på dig i insikten att du är
ditt livs störta auktoritet. Å andra sidan kan du bäva
över att du inte kan skylla ifrån dig de gånger då du
faktiskt har fel om något i tillvaron. Glädjande nog är du dock inte ensam, och tillsammans, i ett gott och mänskligt klimat av provtänkande, testande, misstag, skratt och förlåtelse, kan du och jag nå dit vi inte klarade på egen hand. Det är en gemenskap som bär den prägel som Paulus beskriver med orden ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal 5:22-23)

Och just ja! Glad sommar!

/ Claes

• Dela